En mammas funderingar

…blöta stora tunga flingor täcker himlen idag, snöflingorna smälter mot marken och lämnar en våt, kall vägbana. Igår, jag blottade min själ öppnade mitt hjärta och läste ur min blogg för min kärlek. Jag har verkligen fallit för honom, likt snöflingorna som faller till backen så faller jag och smälter vid att han ser in i mina ögon eller säger mitt namn. Att läsa orden ur bloggen i går, de stockade sig i halsen på mig och hjärtat rusade på och jag blev yr i huvudet. Tårar som brände bakom ögonlocken och som gjorde mig rörd av känslor och att våga hoppa, falla och låta honom ta emot mig, smärtan av att våga blotta hela min själ och visa mig vidöppen som en stor port och släppa ut alla mina känslor. Han såg i mina ögon och jag drunknade. Jag älskar verkligen honom. Han har rört vid min själ och lämnar inte en mm av mig oberörd. Känns som en saga, och jag myser i att veta att han finns i mitt liv. Min underbara <3.  Jag känner hans värme, kärlek och jag ser i hans ögon att han finns där. Blågröna ögon som ett hav…

…  inne i mitt innersta rum, inne i mitt hemliga rum i mitt hjärta ,i rummet i magen där mina fjärilar bor finns min kärlek. Han som får mig att smälta av ett leende som lyser genom ett mörkt rum, hans ögon som glittrar som ett grönblått hav och öppnar mina sinnen för att i den stunden skjuta det som gör ont åt sidan. Hans armar om mig som får mig att somna om natten  och sova i en trygg sömn. En sömn utan hot och mardrömmar. Han sov här i natt, jag sov en drömlös djup sömn och vaknade när han gick till jobbet i morse. Han berör min själ, får mitt hjärta att slå ett extra slag, han är det vackraste jag sett.  Jag trodde aldrig att livet skulle göra en sån vändning och ge mig kärlek. Hans viskningar i natten när han säger mitt namn och säger att han älskar mig gör mig varm i kroppen.  Är så rädd att lyckan ska försvinna, han är min vackra såpbubbla som lyfter mig till skyn, såpbubblan jag är så rädd om, så rädd att den ska spricka om något kommer ivägen och förstör den, har sönder den.  Är så rädd att jag ska kväva honom med all den kärlek  jag har att ge. Han får mig att skratta trots det som stör och pockar på i mitt undermedvetna. Jag skäms för att jag blir glad när jag vet att mina barn inte mår bra, att jag deras mamma kan vara hemma i min trygga värld just då och bara njuta av att ha mitt hjärta här. När de ligger någonstans i smuts och vanmakt, smuts och sorg och skriker efter mat, trygghet… Egot i  mig skriker, DET ÄR MIN TUR NU!  Superegot skriker ännu högre, och talar om för mig att jag ska tänka på mig själv,  bara mig själv och ingen annan. För det är MIN tur nu…

…nej nej nej vrålar det från insidan av mig, det känns som att mitt hjärta slits i tusen delar att jag löses upp i atomer och att vanmakten slår mig hårt mot backen. Det tjuter i öronen jag hör hela tiden mitt hjärtas slag som dunkar som ett hårt bankande slag med snabb takt och sjudande brus av blodet i mina vener. Det känns som att jag brinner upp innefrån. Ångesten som väller över mig i värme vågor som gör som att det känns att jag drunknar in i mitt inre…Kommer jag någonsin ur detta helvete eller kommer detta helvete förgöra mig och utplåna mig totalt. Känner att det är på väg åt fel håll igen.  Jag som lyckats hålla ångestmonstret borta, det gick ju så bra. Men så hände något igen, lagom när lyckan fått sin lilla spåbubbla så får vinden tag i den och den blåser i väg utom räckhåll, ser den sväva där uppe med sina fina regnsbågsfärger skör som bara en såpbubbla kan vara… I väntan på att förintas och bli till intet….

Likt min själ som svävar i väg, försvinner inom räckhåll för mig själv och gör mig så förvirrad. Jag fattar ingenting, livet känns orättvist, varför just jag, varför min familj, varför mina barn, varför just VI.

Saknar är något jag gör hela tiden, saknar mina barns små armar runt min hals, doften av deras varma hud och lukten av ett barns rena klara sinne. Doften har bytts ut mot svett, smutsiga kläder och tomma döda ögon som ser på mig med totalt likgiltig blick och många gånger förakt och samtidig ett rop på hjälp. Glimten som kommer fram ibland, den som ger mig hoppet. Hoppet det sista som överger människan, vad händer när jag en dag inte har det hoppet kvar… När det är borta, går jag under då?

Jag läste igenom  bloggen idag, det gjorde ont att läsa vad jag skrev för några år sedan och ännu mera ont när jag vet att situationen efter att jag slutade skriva varit om än tio resor värre. Stadiet idag är fruktansvärt, de har gått ner sig båda mina barn och fast i kanylernas grepp och smutsiga droger. Fast i beroendet och ångesten som sliter i dem när de inte får sin dagliga fix. Mår illa vid tanken, mår illa vid att veta att de förmodligen ligger ngnstans nu i en smutsigkvart påtända och bortom tid och rum…Hatar detta…

Hon har varit efterlyst en vecka nu, en hel vecka….mardröm